jottis

För att bra någon som faktiskt sökt till melodifestivalen (!) är jag sorgligt ointresserad av spektaklet.

Kanske för att på min tid (jaså, jag är gammal nog att säga så) så var det en enda kväll som hela Sverige satt bänkad. En magisk kväll för Sveriges musikelit blandades med glada entusiaster för att förundras, hoppas, rösta och svära.
Då var frågan "Vann rätt låt" en fråga om huruvida Sverige hade röstat som de borde och inte en fråga om vilken artist som på bästa sätt utnyttjat mediadrevet.
Mina pengar satsas på Ranelid i år.
Jag må tycka han är det värsta som hår i ett par skor, men man kan inte förneka att karln vet hur man spelar medierna som en välstämd luta.

I år har jag av ren princip och av brist på lust alltså konsekvent ignorerar musikbranchens svar på BigBrother.
Tills ikväll.
För ikväll skall jag i vänskapens och vinets anda ge Andra chansen en enda chans.
Och om det blir förfärligt så har jag i alla fall entusiastiskt sällskap som älskar Melodifestivalen mer än någon annan jag känner.
Och rödvin.

Vi ses i marschallens skugga!
-Jottis

Trötthet.
Troligtvis det bästa ordet för att beskriva Jottis. Ett knippe nerver av trötthet.

Sista terminen på SSK-programmet är ingen barnlek. Uppenbarligen var det den här terminen alla talade om när det påpekade att universitetsstudier var tufft.

Det blir inte bättre av att jag sover som en kratta och har tappat bort min disciplin kring att gå upp i tid på morgonen. Snoozeknappen är min bästa kompis på morgonkvisten och uppenbarligen har han bosatt sig i mitt hjärta för att stanna.

Det ska stressas med.
C-uppsatsen skall inte vara färdig än på en månad, men tillfällen att skriva den på är plötsligt ockuperade av föreläsningar och seminarier. Och hur gärna jag och G än vill så vägrar uppsatsfan att skriva sig själv.
Vi har ändå sagt till den på skarpen. Men icke.
Den beter sig som en obstinat tolvåring och bara räcker ut tungan åt oss.
Ohyfsad.


Våren är dock på väg.
Vilket ger mig lite hopp om tillvaron.
Solen har börjat förjaga blygråa snömoln.

Vintern är en tid av nerböjda huvuden, där folk pressar luvor över huvudet och hållet blicken i marken för att undvika snömodden.
Men nu, likt små krokusar, börjar folk vända ansiktet mot skyn.
Man blundar där man står och väntar på grön gubbe och vänder näsan mot solen. Njuter.

Jorå.
Det finns hopp även för vintertrötta studenter.
För våren är ju på väg.

Jag ska nog leta lite extra efter min morgondiciplin när jag kommer hem.
Kanske har den trillat ner bakom soffan?

-Jottis

Februari kom och kräktes ner all snö som vi egentligen ville ha i december.
Min veranda är överröst med tung vit massa som jag gärna hade skottat bort... Om jag kunde. Eller orkade. Eller kanske ens ville.

Handen som är nyopererad hindrar mig, det är min officiella ursäkt.

Egentligen har jag ingen lust heller.

Vissa dagar finner jag snö upplyftande. Den gör världen ljusare och vit. Och när den är nyfallen kan man nästan tro att världen är helt ren.

Andra dagar blir jag rent förbannad. Kunde inte snön ha tagit ledigt i år? Åkt till Boca på en välförtjänt semester?
Nej. Tydligen inte.
Så nu tar resan till skolan inte en halvtimme utan en hel. Eftersom bussen är kroniskt försenad och plogbilen som kör monotont fram och tillbaka på min gata gör det omöjligt att hålla samma gångtempo son jag brukar.
Och efter en timme eller så, så är även nyfallen snö brun och smutsig.
Och det är kallt.

Att hela tiden frysa är verkligen... Humörsdämpande.

Men!
Det händer bra saker också.
Jag har fått jobb. Jag har fått en lägenhet.
Och snart, mycket snart, kommer min kärlek att flytta hit. Till mig.

Så jag antar att klaga är att spotta lite på det bra som faktiskt har hänt. Eller hur?

Vi ses i marschallens skugga.
- Jottis

Att vara hemvändare innebär både fröjd och frustration.
Fröjd för att man får chans att återse vänner och familj som man kanske inte träffat på länge. Har till exempel förälskat mig på nytt över julen i mina underbara syskonbarn. De är utan tvekan något av det bästa jag vet.
Självfallet var de det redan innan, men ibland kan man fullständigt tappa fotfästet av insikten hur viktiga de verkligen är.
Över huvudtaget har jag under julhelgen insett hur mycket av mig som representeras av min släkt och mina vänner.
Jag vore ingenting utan dem.

Frustrationen med att vända hem över storhelger är just att man blir överröst av frågor. Gärna från folk man knappt känner.
Visst hade det varit okej om inte alla frågar samma frågor.
Jag lekte ett tag med tanken att börja svara olika till alla, och sedan luta mig tillbaka och betrakta hur löpelden av rykten om mig skulle spridas över stan.
"Hon och T har gift sig!"
"Hon har hoppat av skolan, skall visst bli truckförare. "
"Hon har redan fått jobb, hon skall visst jobba som hovssjuksköterska!"

Ja, ni förstår andemeningen.

Självklart hade jag god ton nog att inte ljuga mina nyfikna bekanta rakt i ansiktet, men tanken var lockande.

I övrigt gick julledigheten fortare än fort och vips så var jag tillbaka i Kalmar.
Jag hann ändå med det mesta på ön, men så här i efterhand önskade jag ändå att jag hade gjort mer. Njutit mer.
Utflykten till vår barndomsort var en höjdpunkt. Tror inte jag och systern varit där tillsammans sen vi flyttade. Det var mys. Och till viss del nyttigt.
Att få se hur litet allt som kändes så stort egentligen är till exempel.
Få lite perspektiv på minnen.

Nu skall fokus läggas på en C-uppsats och sista terminen innan evigheten.

-Jottis

Tryffel, knäck. Kola och ischocklad.
Wienernougat, chokladfigurer, Rocky roads.
Listan skulle om jag och min syster hade mer ork och mer tid kunna bli evigjetslång.
För är det något vi gillar sp är det julgodis.
I alla dess former.

Tyvärr är det sällan som allt blir ätet. Vi glömmer också ofta bort det. Halvhjärtat slänger vi fram knäcken klockan åtta på julaftonen och hoppas på att någon fått plats över i magen för en godisbit.
Vilket resulterar i att alla tvingar ner ett par bitar för att det helt enkelt är för gott för att tacka nej.

Egentligen är det traditionella julgodisbaket inte för att äta godis. Det är för gemenskap. För ett par goda skratt och mys. Det är något jag och min syster delar, som ingen kan ta i från oss. Varken bristen på snö eller att alla affärer sålt slut på dumlen till Rocky roadsen.

- Jottis

Jag lider av nästan löjlig resfeber.
Oavsett vart jag ska och oavsett hur länge jag ska vara borta.
Det spelar heller ingen roll hur lång tid jag har att förbereda mig på.
Varenda gång yr jag runt som en höna och packar i sista minuten. Så även denna gång.

Jag svär när telefonen ringer. Det är min gode vän.
Fattar han inte att jag -inte- kan prata nu? Hungrig är jag ju med!
Jag svarar stressat. Säger inte ens hej, bara ett uppfordrande "Ja?!"

Han låter lite chockad. Han ringer för ett sms som jag i yran skickat. Han ringer för att vara snäll och hjälpa mig med en grej på datorn... åh...
Jag känner mig dum och mildrar genast rösten. Jag har ju faktiskt två timmar på mig innan jag behöver gå. Nog kan jag skänka en kvart åt honom?

Så här är det jämt.
Minsta lilla får mig att brisera, jag är ett vrak av nerver och irritation.

På bussen är jag fortfarande nervös. Har jag glömt något? Alla klappar är med? Telefonen? Pengarna? Jottis?

Jag suckar.

Barnet i bussätet framför mig gråter så mycket att hon knappt kan andas.
Jag ser hur uppgiven mamman är. Jag ser hur hon kämpar.
Barn nummer två börjat gråta.
De måste skämta?!
Fattats bara att jag skall behöva spendera en och en halv timme med inte ett utan två skrikande barn!
Jag suckar igen.

Mamman är nu gråtfärdig.
Hon suckar hon också. En sån där lång utdragen suck som darrar lite. Jag kan höra tårarna i hennes hals. Hon försöker desperat behålla barnet i sin famn.

Det är här all min resfeber försvinner. Empatin tar vid.
Kan jag hjälpa till? Lyfta upp väskan som nyss ramlade? Självklart. Det är inte lätt va? Hon är trött förstår jag.

Jag sätter mig igen. Stoppar musik i öronen och stänger ute buss, barn och stress.
Jag är på väg hem.

Dagens låt; Adam Lambert Time of mirarcles.

-jottis

Att finna julkänslan i ett väder som är snöfritt, ruggigt och grått är svårt. Men jag gör så gott jag kan...

Det är lite lustigt det här med Julkänsla.

Jag har länge vetat att julen kanske betyder mer eller mindre för vissa.
Jag har vetat om att det finns människor som känner sig deppiga inför julen, försöker fly den genom att barrikadera sig i sitt hus eller ta den där charterresan till Mallorca.

Jag vet att det finns barn som aldrig sett snö, eller träffat tomten. Som går och lägger sig hungriga.

Jag har träffat människor som tycker julklappar och hetsen kring dem är betungande.
Jag har dock aldrig stött på någon som öppet avskytt julen så mycket att det blivit snudd på obehagligt v
Förrän idag.

Personligen tycker jag att man får känna som man vill.
Det gör jag verkligen.
Men jag tycker ändå att det finns något heligt i andra människors -bra- känslor. Jag tycker faktiskt att bra känslor får förtur framför dåliga.
Det är helt okej att man tycker illa om julen, kanske till och med okej att försöka övertala andra på ett subtilt sätt att tycka illa om julen.
Men att raljera till gränsen på aggressivitet så att andra omkring en finner det obehagligt.
Är det verkligen okej?

Att vid lunchbordet idag lyfta att jag hade svårt att hitta julklapp till min systerson var oskyldigt från min sida. Ett samtalsämne jag tyckte var lite passande inför helgerna som kommer. Kanske hade någon av småbarnsföräldrarna vid bordet ett tips?

Jag tror inte att jag kunde tygla mitt ansiktsuttryck i det som komma skulle.
En "kollega" fräste åt mig; Julen är bara skit! Julklappar är skit. Så är det!

Åh, tänkte jag. Hon måste verkligen tycka illa om julen.
Jorå, det kan man lugnt påstå.
När hon var färdig med sin svada kände jag mig sårad och till och med lite skämmig över att jag ens övervägt en julklapp till min unga släkting.

Hon avslutade med att svära lite extra över alla oss som var så dumma att gå på julgrejen. Ett jippo bland andra. Att alla barn som en hade mage att önska sig klappar var bortskämda ungar.

Jahaja.
Så var det med min julkänsla.
Den kanske återfinner sig i morgon?

Dagens låt; The Pouges "Fairytale of New York"

-jottis

Att sitta i ett väntrum är en speciell känsla.
Alltid blir jag lite pirrig, nervös. Som om jag skall träffa en kändis. Eller som om jag egentligen inte hör hemma där. Tänk om de tror att jag ljuger? Tänk om de tror att jag hittat på att den lilla vätskefyllda knölen på väster handled gör så ont?

Whitecoat-effekten. Vita rockar gör oss nervösa. Vissa reagerar med att nicka och tacka för minsta uppmärksamhet, andra med att då skyhögt blodtryck för en kort stund. Det har med auktoritet att göra.
Samma fenomen som får en att blicka nervöst i backspegeln när vi skymtar blåljus på E4an.
Vi vill inte stöta oss med överheten. Vill inte hamna i trubbel med de vita rockarna, läkare som sjuksystrar, spelar ingen roll.

Jag, som snart är färdig vitrock själv är inte annorlunda.

Det råkar vara så att jag vet precis vad det är som är fel på mig. Jag vet också vilken smärtlindring som vore ultimat. Vilken jag vill ha. Så att jag kanske kan få sova ordentligt eller greppa en stekpanna utan att grina illa.

Men tänk om jag har fel. Tänk om jag får en blick som säger:
"Har du läst det i någon bok, lilla vän? Lämna diagnoseringen och behandlingsstrategierna till oss bättre vetande. Pfft, studenter. "
Tänk om tant Doktor suckar åt mig? Eller skrattar?

Jag försöker morska upp mig där i väntrummet. Jag går inte här ifrån utan den där sprutan! Jag går inte här ifrån utan rätt remiss! Nehej, ni! Inte en chans!

Stärkt av mitt inre pepptalk reser jag mig när jag blir uppropad.

Vad händer?
Kortisonet kommer på tal, i förbigående från läkarens sida. Sprutan är ett alternativ hon inte vill ta. Egentligen vill hon inte göra något alls. Du kanske får leva med det, menar hon med sina ord om att det hela är besvärligt.
Jag säger ingenting. Jag nickar. Håller med. Nej, det klart. Kortison låter dumt ju.
Remissen då?
Ja, det är ju nästan hopplöst det där med remisser. Men okej. Till ett annat sjukhus kanske. Om du har tur.

Så efter fem minuter så lämnar jag vårdcentralen. Utan spruta. Men dock med en halvhjärtad remiss till ett sjukhus flera mil bort.
200 kr fattigare i juletider.

Bra jobbat, Jottis.
Whitecoat-effekten in action.

Klockan är 06.22, tisdag. Busstationen Hossmo E22, Kalmar.

Jag är för närvarande en morgonpendlare. Bland många andra trängs jag på bussen, lyssnar till små snarkningar, snörvlanden och hostningar. Jag känner igen mina busskamrater.

Där är hon med reflexvästen, där är killen som troligen lagt ner mer tid på sin frilla i morse än sin frukost. Och mannen i gubbkepsen.

Vi känner inte varandra. Men vi nickar kort och delar ändå morgonens kvart in till stan.
Ljud och ljus är förbjudet på morgonbussen. Jag sänker ljuset på min telefon för att inte störa med mitt wordfeud och hör någon väsande svara i en telefon en bit bort.
"Kan inte prata... Sitter på bussen." Hade han svarat så om klockan varit lunchtid? Andra bussar innebär inte telefonrestriktion. Han får en halvbutter blick från sin sätesgranne. Jag undrar om han svär inombords över den dåre som vågade sig på att ringa. Det kanske var viktigt?

Bussen så här tidigt är en mer intim resa än andra bussfärder. Alla är ännu så nyvakna och rosiga, att vi lika gärna hade kunnat sitta här i pyjamas, med morgonmackans smulor ännu i mungipan. Det är som om jag får en hemlig inblick i någon annans morgonritual och de i min.

Jag undrar, nu när min praktik är över snart, och jag inte längre kommer dela den här stunden med dem. Kommer de undra vart jag tog vägen?
Kommer hon i reflexvästen tro att jag missat bussen?

Vi byter buss vid Kalmar Dämme. Jag och killen med frisyren, hon med reflexvästen är också med. Men inte han i gubbkepsen, han ska vidare med 125ans industritur.

Vid busstationen skiljs vi åt. Jag mot Pressbyråns lattemaskin och de andra åt sitt håll. Men vi ses igen. I morgon bitti.

- Jottis