Inlägget om resfeber.
Jag lider av nästan löjlig resfeber.
Oavsett vart jag ska och oavsett hur länge jag ska vara borta.
Det spelar heller ingen roll hur lång tid jag har att förbereda mig på.
Varenda gång yr jag runt som en höna och packar i sista minuten. Så även denna gång.
Jag svär när telefonen ringer. Det är min gode vän.
Fattar han inte att jag -inte- kan prata nu? Hungrig är jag ju med!
Jag svarar stressat. Säger inte ens hej, bara ett uppfordrande "Ja?!"
Han låter lite chockad. Han ringer för ett sms som jag i yran skickat. Han ringer för att vara snäll och hjälpa mig med en grej på datorn... åh...
Jag känner mig dum och mildrar genast rösten. Jag har ju faktiskt två timmar på mig innan jag behöver gå. Nog kan jag skänka en kvart åt honom?
Så här är det jämt.
Minsta lilla får mig att brisera, jag är ett vrak av nerver och irritation.
På bussen är jag fortfarande nervös. Har jag glömt något? Alla klappar är med? Telefonen? Pengarna? Jottis?
Jag suckar.
Barnet i bussätet framför mig gråter så mycket att hon knappt kan andas.
Jag ser hur uppgiven mamman är. Jag ser hur hon kämpar.
Barn nummer två börjat gråta.
De måste skämta?!
Fattats bara att jag skall behöva spendera en och en halv timme med inte ett utan två skrikande barn!
Jag suckar igen.
Mamman är nu gråtfärdig.
Hon suckar hon också. En sån där lång utdragen suck som darrar lite. Jag kan höra tårarna i hennes hals. Hon försöker desperat behålla barnet i sin famn.
Det är här all min resfeber försvinner. Empatin tar vid.
Kan jag hjälpa till? Lyfta upp väskan som nyss ramlade? Självklart. Det är inte lätt va? Hon är trött förstår jag.
Jag sätter mig igen. Stoppar musik i öronen och stänger ute buss, barn och stress.
Jag är på väg hem.
Dagens låt; Adam Lambert Time of mirarcles.
-jottis
