jottis

Klockan är 06.22, tisdag. Busstationen Hossmo E22, Kalmar.

Jag är för närvarande en morgonpendlare. Bland många andra trängs jag på bussen, lyssnar till små snarkningar, snörvlanden och hostningar. Jag känner igen mina busskamrater.

Där är hon med reflexvästen, där är killen som troligen lagt ner mer tid på sin frilla i morse än sin frukost. Och mannen i gubbkepsen.

Vi känner inte varandra. Men vi nickar kort och delar ändå morgonens kvart in till stan.
Ljud och ljus är förbjudet på morgonbussen. Jag sänker ljuset på min telefon för att inte störa med mitt wordfeud och hör någon väsande svara i en telefon en bit bort.
"Kan inte prata... Sitter på bussen." Hade han svarat så om klockan varit lunchtid? Andra bussar innebär inte telefonrestriktion. Han får en halvbutter blick från sin sätesgranne. Jag undrar om han svär inombords över den dåre som vågade sig på att ringa. Det kanske var viktigt?

Bussen så här tidigt är en mer intim resa än andra bussfärder. Alla är ännu så nyvakna och rosiga, att vi lika gärna hade kunnat sitta här i pyjamas, med morgonmackans smulor ännu i mungipan. Det är som om jag får en hemlig inblick i någon annans morgonritual och de i min.

Jag undrar, nu när min praktik är över snart, och jag inte längre kommer dela den här stunden med dem. Kommer de undra vart jag tog vägen?
Kommer hon i reflexvästen tro att jag missat bussen?

Vi byter buss vid Kalmar Dämme. Jag och killen med frisyren, hon med reflexvästen är också med. Men inte han i gubbkepsen, han ska vidare med 125ans industritur.

Vid busstationen skiljs vi åt. Jag mot Pressbyråns lattemaskin och de andra åt sitt håll. Men vi ses igen. I morgon bitti.

- Jottis