jottis

Trötthet.
Troligtvis det bästa ordet för att beskriva Jottis. Ett knippe nerver av trötthet.

Sista terminen på SSK-programmet är ingen barnlek. Uppenbarligen var det den här terminen alla talade om när det påpekade att universitetsstudier var tufft.

Det blir inte bättre av att jag sover som en kratta och har tappat bort min disciplin kring att gå upp i tid på morgonen. Snoozeknappen är min bästa kompis på morgonkvisten och uppenbarligen har han bosatt sig i mitt hjärta för att stanna.

Det ska stressas med.
C-uppsatsen skall inte vara färdig än på en månad, men tillfällen att skriva den på är plötsligt ockuperade av föreläsningar och seminarier. Och hur gärna jag och G än vill så vägrar uppsatsfan att skriva sig själv.
Vi har ändå sagt till den på skarpen. Men icke.
Den beter sig som en obstinat tolvåring och bara räcker ut tungan åt oss.
Ohyfsad.


Våren är dock på väg.
Vilket ger mig lite hopp om tillvaron.
Solen har börjat förjaga blygråa snömoln.

Vintern är en tid av nerböjda huvuden, där folk pressar luvor över huvudet och hållet blicken i marken för att undvika snömodden.
Men nu, likt små krokusar, börjar folk vända ansiktet mot skyn.
Man blundar där man står och väntar på grön gubbe och vänder näsan mot solen. Njuter.

Jorå.
Det finns hopp även för vintertrötta studenter.
För våren är ju på väg.

Jag ska nog leta lite extra efter min morgondiciplin när jag kommer hem.
Kanske har den trillat ner bakom soffan?

-Jottis

Februari kom och kräktes ner all snö som vi egentligen ville ha i december.
Min veranda är överröst med tung vit massa som jag gärna hade skottat bort... Om jag kunde. Eller orkade. Eller kanske ens ville.

Handen som är nyopererad hindrar mig, det är min officiella ursäkt.

Egentligen har jag ingen lust heller.

Vissa dagar finner jag snö upplyftande. Den gör världen ljusare och vit. Och när den är nyfallen kan man nästan tro att världen är helt ren.

Andra dagar blir jag rent förbannad. Kunde inte snön ha tagit ledigt i år? Åkt till Boca på en välförtjänt semester?
Nej. Tydligen inte.
Så nu tar resan till skolan inte en halvtimme utan en hel. Eftersom bussen är kroniskt försenad och plogbilen som kör monotont fram och tillbaka på min gata gör det omöjligt att hålla samma gångtempo son jag brukar.
Och efter en timme eller så, så är även nyfallen snö brun och smutsig.
Och det är kallt.

Att hela tiden frysa är verkligen... Humörsdämpande.

Men!
Det händer bra saker också.
Jag har fått jobb. Jag har fått en lägenhet.
Och snart, mycket snart, kommer min kärlek att flytta hit. Till mig.

Så jag antar att klaga är att spotta lite på det bra som faktiskt har hänt. Eller hur?

Vi ses i marschallens skugga.
- Jottis