Det trötta inlägget.
Trötthet.
Troligtvis det bästa ordet för att beskriva Jottis. Ett knippe nerver av trötthet.
Sista terminen på SSK-programmet är ingen barnlek. Uppenbarligen var det den här terminen alla talade om när det påpekade att universitetsstudier var tufft.
Det blir inte bättre av att jag sover som en kratta och har tappat bort min disciplin kring att gå upp i tid på morgonen. Snoozeknappen är min bästa kompis på morgonkvisten och uppenbarligen har han bosatt sig i mitt hjärta för att stanna.
Det ska stressas med.
C-uppsatsen skall inte vara färdig än på en månad, men tillfällen att skriva den på är plötsligt ockuperade av föreläsningar och seminarier. Och hur gärna jag och G än vill så vägrar uppsatsfan att skriva sig själv.
Vi har ändå sagt till den på skarpen. Men icke.
Den beter sig som en obstinat tolvåring och bara räcker ut tungan åt oss.
Ohyfsad.
Våren är dock på väg.
Vilket ger mig lite hopp om tillvaron.
Solen har börjat förjaga blygråa snömoln.
Vintern är en tid av nerböjda huvuden, där folk pressar luvor över huvudet och hållet blicken i marken för att undvika snömodden.
Men nu, likt små krokusar, börjar folk vända ansiktet mot skyn.
Man blundar där man står och väntar på grön gubbe och vänder näsan mot solen. Njuter.
Jorå.
Det finns hopp även för vintertrötta studenter.
För våren är ju på väg.
Jag ska nog leta lite extra efter min morgondiciplin när jag kommer hem.
Kanske har den trillat ner bakom soffan?
-Jottis
