Inlägget om att vända hem.
Att vara hemvändare innebär både fröjd och frustration.
Fröjd för att man får chans att återse vänner och familj som man kanske inte träffat på länge. Har till exempel förälskat mig på nytt över julen i mina underbara syskonbarn. De är utan tvekan något av det bästa jag vet.
Självfallet var de det redan innan, men ibland kan man fullständigt tappa fotfästet av insikten hur viktiga de verkligen är.
Över huvudtaget har jag under julhelgen insett hur mycket av mig som representeras av min släkt och mina vänner.
Jag vore ingenting utan dem.
Frustrationen med att vända hem över storhelger är just att man blir överröst av frågor. Gärna från folk man knappt känner.
Visst hade det varit okej om inte alla frågar samma frågor.
Jag lekte ett tag med tanken att börja svara olika till alla, och sedan luta mig tillbaka och betrakta hur löpelden av rykten om mig skulle spridas över stan.
"Hon och T har gift sig!"
"Hon har hoppat av skolan, skall visst bli truckförare. "
"Hon har redan fått jobb, hon skall visst jobba som hovssjuksköterska!"
Ja, ni förstår andemeningen.
Självklart hade jag god ton nog att inte ljuga mina nyfikna bekanta rakt i ansiktet, men tanken var lockande.
I övrigt gick julledigheten fortare än fort och vips så var jag tillbaka i Kalmar.
Jag hann ändå med det mesta på ön, men så här i efterhand önskade jag ändå att jag hade gjort mer. Njutit mer.
Utflykten till vår barndomsort var en höjdpunkt. Tror inte jag och systern varit där tillsammans sen vi flyttade. Det var mys. Och till viss del nyttigt.
Att få se hur litet allt som kändes så stort egentligen är till exempel.
Få lite perspektiv på minnen.
Nu skall fokus läggas på en C-uppsats och sista terminen innan evigheten.
-Jottis
