jottis

Tryffel, knäck. Kola och ischocklad.
Wienernougat, chokladfigurer, Rocky roads.
Listan skulle om jag och min syster hade mer ork och mer tid kunna bli evigjetslång.
För är det något vi gillar sp är det julgodis.
I alla dess former.

Tyvärr är det sällan som allt blir ätet. Vi glömmer också ofta bort det. Halvhjärtat slänger vi fram knäcken klockan åtta på julaftonen och hoppas på att någon fått plats över i magen för en godisbit.
Vilket resulterar i att alla tvingar ner ett par bitar för att det helt enkelt är för gott för att tacka nej.

Egentligen är det traditionella julgodisbaket inte för att äta godis. Det är för gemenskap. För ett par goda skratt och mys. Det är något jag och min syster delar, som ingen kan ta i från oss. Varken bristen på snö eller att alla affärer sålt slut på dumlen till Rocky roadsen.

- Jottis

Jag lider av nästan löjlig resfeber.
Oavsett vart jag ska och oavsett hur länge jag ska vara borta.
Det spelar heller ingen roll hur lång tid jag har att förbereda mig på.
Varenda gång yr jag runt som en höna och packar i sista minuten. Så även denna gång.

Jag svär när telefonen ringer. Det är min gode vän.
Fattar han inte att jag -inte- kan prata nu? Hungrig är jag ju med!
Jag svarar stressat. Säger inte ens hej, bara ett uppfordrande "Ja?!"

Han låter lite chockad. Han ringer för ett sms som jag i yran skickat. Han ringer för att vara snäll och hjälpa mig med en grej på datorn... åh...
Jag känner mig dum och mildrar genast rösten. Jag har ju faktiskt två timmar på mig innan jag behöver gå. Nog kan jag skänka en kvart åt honom?

Så här är det jämt.
Minsta lilla får mig att brisera, jag är ett vrak av nerver och irritation.

På bussen är jag fortfarande nervös. Har jag glömt något? Alla klappar är med? Telefonen? Pengarna? Jottis?

Jag suckar.

Barnet i bussätet framför mig gråter så mycket att hon knappt kan andas.
Jag ser hur uppgiven mamman är. Jag ser hur hon kämpar.
Barn nummer två börjat gråta.
De måste skämta?!
Fattats bara att jag skall behöva spendera en och en halv timme med inte ett utan två skrikande barn!
Jag suckar igen.

Mamman är nu gråtfärdig.
Hon suckar hon också. En sån där lång utdragen suck som darrar lite. Jag kan höra tårarna i hennes hals. Hon försöker desperat behålla barnet i sin famn.

Det är här all min resfeber försvinner. Empatin tar vid.
Kan jag hjälpa till? Lyfta upp väskan som nyss ramlade? Självklart. Det är inte lätt va? Hon är trött förstår jag.

Jag sätter mig igen. Stoppar musik i öronen och stänger ute buss, barn och stress.
Jag är på väg hem.

Dagens låt; Adam Lambert Time of mirarcles.

-jottis

Att finna julkänslan i ett väder som är snöfritt, ruggigt och grått är svårt. Men jag gör så gott jag kan...

Det är lite lustigt det här med Julkänsla.

Jag har länge vetat att julen kanske betyder mer eller mindre för vissa.
Jag har vetat om att det finns människor som känner sig deppiga inför julen, försöker fly den genom att barrikadera sig i sitt hus eller ta den där charterresan till Mallorca.

Jag vet att det finns barn som aldrig sett snö, eller träffat tomten. Som går och lägger sig hungriga.

Jag har träffat människor som tycker julklappar och hetsen kring dem är betungande.
Jag har dock aldrig stött på någon som öppet avskytt julen så mycket att det blivit snudd på obehagligt v
Förrän idag.

Personligen tycker jag att man får känna som man vill.
Det gör jag verkligen.
Men jag tycker ändå att det finns något heligt i andra människors -bra- känslor. Jag tycker faktiskt att bra känslor får förtur framför dåliga.
Det är helt okej att man tycker illa om julen, kanske till och med okej att försöka övertala andra på ett subtilt sätt att tycka illa om julen.
Men att raljera till gränsen på aggressivitet så att andra omkring en finner det obehagligt.
Är det verkligen okej?

Att vid lunchbordet idag lyfta att jag hade svårt att hitta julklapp till min systerson var oskyldigt från min sida. Ett samtalsämne jag tyckte var lite passande inför helgerna som kommer. Kanske hade någon av småbarnsföräldrarna vid bordet ett tips?

Jag tror inte att jag kunde tygla mitt ansiktsuttryck i det som komma skulle.
En "kollega" fräste åt mig; Julen är bara skit! Julklappar är skit. Så är det!

Åh, tänkte jag. Hon måste verkligen tycka illa om julen.
Jorå, det kan man lugnt påstå.
När hon var färdig med sin svada kände jag mig sårad och till och med lite skämmig över att jag ens övervägt en julklapp till min unga släkting.

Hon avslutade med att svära lite extra över alla oss som var så dumma att gå på julgrejen. Ett jippo bland andra. Att alla barn som en hade mage att önska sig klappar var bortskämda ungar.

Jahaja.
Så var det med min julkänsla.
Den kanske återfinner sig i morgon?

Dagens låt; The Pouges "Fairytale of New York"

-jottis

Att sitta i ett väntrum är en speciell känsla.
Alltid blir jag lite pirrig, nervös. Som om jag skall träffa en kändis. Eller som om jag egentligen inte hör hemma där. Tänk om de tror att jag ljuger? Tänk om de tror att jag hittat på att den lilla vätskefyllda knölen på väster handled gör så ont?

Whitecoat-effekten. Vita rockar gör oss nervösa. Vissa reagerar med att nicka och tacka för minsta uppmärksamhet, andra med att då skyhögt blodtryck för en kort stund. Det har med auktoritet att göra.
Samma fenomen som får en att blicka nervöst i backspegeln när vi skymtar blåljus på E4an.
Vi vill inte stöta oss med överheten. Vill inte hamna i trubbel med de vita rockarna, läkare som sjuksystrar, spelar ingen roll.

Jag, som snart är färdig vitrock själv är inte annorlunda.

Det råkar vara så att jag vet precis vad det är som är fel på mig. Jag vet också vilken smärtlindring som vore ultimat. Vilken jag vill ha. Så att jag kanske kan få sova ordentligt eller greppa en stekpanna utan att grina illa.

Men tänk om jag har fel. Tänk om jag får en blick som säger:
"Har du läst det i någon bok, lilla vän? Lämna diagnoseringen och behandlingsstrategierna till oss bättre vetande. Pfft, studenter. "
Tänk om tant Doktor suckar åt mig? Eller skrattar?

Jag försöker morska upp mig där i väntrummet. Jag går inte här ifrån utan den där sprutan! Jag går inte här ifrån utan rätt remiss! Nehej, ni! Inte en chans!

Stärkt av mitt inre pepptalk reser jag mig när jag blir uppropad.

Vad händer?
Kortisonet kommer på tal, i förbigående från läkarens sida. Sprutan är ett alternativ hon inte vill ta. Egentligen vill hon inte göra något alls. Du kanske får leva med det, menar hon med sina ord om att det hela är besvärligt.
Jag säger ingenting. Jag nickar. Håller med. Nej, det klart. Kortison låter dumt ju.
Remissen då?
Ja, det är ju nästan hopplöst det där med remisser. Men okej. Till ett annat sjukhus kanske. Om du har tur.

Så efter fem minuter så lämnar jag vårdcentralen. Utan spruta. Men dock med en halvhjärtad remiss till ett sjukhus flera mil bort.
200 kr fattigare i juletider.

Bra jobbat, Jottis.
Whitecoat-effekten in action.

Klockan är 06.22, tisdag. Busstationen Hossmo E22, Kalmar.

Jag är för närvarande en morgonpendlare. Bland många andra trängs jag på bussen, lyssnar till små snarkningar, snörvlanden och hostningar. Jag känner igen mina busskamrater.

Där är hon med reflexvästen, där är killen som troligen lagt ner mer tid på sin frilla i morse än sin frukost. Och mannen i gubbkepsen.

Vi känner inte varandra. Men vi nickar kort och delar ändå morgonens kvart in till stan.
Ljud och ljus är förbjudet på morgonbussen. Jag sänker ljuset på min telefon för att inte störa med mitt wordfeud och hör någon väsande svara i en telefon en bit bort.
"Kan inte prata... Sitter på bussen." Hade han svarat så om klockan varit lunchtid? Andra bussar innebär inte telefonrestriktion. Han får en halvbutter blick från sin sätesgranne. Jag undrar om han svär inombords över den dåre som vågade sig på att ringa. Det kanske var viktigt?

Bussen så här tidigt är en mer intim resa än andra bussfärder. Alla är ännu så nyvakna och rosiga, att vi lika gärna hade kunnat sitta här i pyjamas, med morgonmackans smulor ännu i mungipan. Det är som om jag får en hemlig inblick i någon annans morgonritual och de i min.

Jag undrar, nu när min praktik är över snart, och jag inte längre kommer dela den här stunden med dem. Kommer de undra vart jag tog vägen?
Kommer hon i reflexvästen tro att jag missat bussen?

Vi byter buss vid Kalmar Dämme. Jag och killen med frisyren, hon med reflexvästen är också med. Men inte han i gubbkepsen, han ska vidare med 125ans industritur.

Vid busstationen skiljs vi åt. Jag mot Pressbyråns lattemaskin och de andra åt sitt håll. Men vi ses igen. I morgon bitti.

- Jottis